Skuld, skam och 137kg

Det är inget jag erkände i första taget, allra helst inte för mig själv...

Nu vägde jag ju visserligen inte just 137 så himla länge och visst, Simons alla 2800gram var inräknade i det  men jäklar alltså... 137kilo... Jag blir fortfarande lite förfärad och förvånad över hur det kunde gå så långt. Tro det eller ej men i min barndoms stad var jag känd för min fysik och då på ett radikalt annorlunda sätt än nu 

Nåja, tillbaks till ämnet. Att slutligen öppna ögonen, ta bort skygglapparna både på mig och min omgivning har varit oerhört helande. Otroligt jobbigt i början, kände skuld och framför allt skam över att ha försatt mig i den här situationen, men om man inte erkänner problemet hur ska man då kunna lösa det?

Jag har öppnat dörren till min skam och låtit all mörker välla ut och ändå har ingen i min omgivning tittat förfärat på mig utan jag har istället fått ännu mer kärlek än innan. Underbara människor, min familj, mina vänner och ni främlingar, ni stärker mig med era positiva tillrop! Tack!

Jag har slutat skämmas nu och med självrespekten kommer styrka. Styrka att ta hand om sig själv. Tänk på det, om dörren är stängd kan ingen sträcka in en hand för att hjälpa dig ut över tröskeln.

Ut i ljuset med er!