Du vill inte.
Du vill inte tro på mig, för då måste du ta tag i ditt eget beroende. Om det är så lätt som jag säger finns det ju inte många argument för att att fortsätta misshandla din kropp.
Men om du kan fortsätta att tro att jag överdriver, om du hela tiden intalar dig att jag plågas dygnet runt av att inte få äta socker, ja då slipper du ju. Då fanns det ju inte en motorväg till GI-landet utan jag sitter forfarande på en slingrig skogsväg och undrar var fan solen tog vägen...
Jag vet att det är svårt att släppa det emotionellt, "Varför ska jag behöva sluta helt, alla andra kan ju äta ibland..." Det kanske du kan. Någon gång i framtiden, men inte nu.
Troligast är dock att du inte kommer att vilja ha det "någon gång i framtiden" utan undra vad du ojade dig så över istället 
Jag kan också beklaga att det blev så här för just mig och stilla undra varför. Men när jag accepterat läget kunde jag också se lösningen.
Jag var tvungen att ge upp min mycket ojämställda kärleksaffär med sockret och nu har den inte längre någon makt över mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar