Jag har skilt mig och är överlycklig!

Min motivationen fanns egentligen inte där från början, visst ville jag gå ner i vikt men jag älskade ju mitt socker, var jag verkligen beredd på den skilsmässan? Viljan var inte så stark i början även om jag sett hur väl det fallit ut hos min mamma. Jag trodde abslout inte att det skulle fungera så bra för mig. Eller jag kanske valde att inte tro på det..? 
 
Men jag tog en dag i taget ändå, provade att utesluta allt sött och märkte hur bra jag mådde och det fysiska suget försvann faktiskt förvånanande fort. Där stod jag brevid godiset i affären och skakade undrande på huvudet, varför hade jag låtit det ha sådan makt över mig? Så länge! När det var så lätt att göra något åt...

När begäret efter socker och snabba kolhydrater väl försvann fanns det ju ingen anledning att gå tillbaka till det gamla beteendet/ätandet. Jag behövde inte så mycket av vare sig motivation eller karaktär, nu faller det mig naturligt att äta så här.

Kroppen blir inte sugen på annan sorts mat men jag aktar mig ändå noga för att inte trigga igång begäret igen.
Skulle aldrig äta något jag inte känner är ok för att jag blir bjuden på det tex. på fest, för att inte "vara besvärlig".
Det är min hälsa, mitt liv det handlar om, det byter jag inte bort för en carbonara