"Hej har följt din blogg med stort intresse. Har läst om hur då gjorde din vändning och alla dina steg! Imponerad av dig! men har en fråga, som kanske inte är så lätt eller kul att svara påom du vill så om du inte vill svar förstår jag. Men jag är ändå nyfiken på hur det kom sig att du blev så stor, att du gick upp så pass mycket? /Siv"
-
Jag förstår mycket väl att det är en intresant fråga och jag önskar att det fanns ett enkelt svar så att alla lätt kunde undvika den kulan sedan...
Ja, varför? Det är inget man planerar direkt, inget man överhuvud taget kan ana sig till när man väger 65 kilo: Om en sådär 10-15 år kommer jag väga 137kg...
Det är naturligtvis en kombination av många olika saker men framför allt tror jag att det i mitt fall var sockerkänsligheten. Begäret blev större och större för varje gång jag åt något sött och precis som en narkoman så sökte jag kickarna med allt starkare doser. Det har aldrig handlat om smakerna, bara för att det är gott, den som säger det har ingen insikt.
Om man inte själv haft ett beroende kommer man aldrig att förstå det, hur oerhört starkt suget kan vara och vad det kan driva en till.
Det är så lätt att kapitulera inför det här för varje dag MÅSTE DU ÄTA, varenda dag utsätter du dig för frestelsen. Det är som att ge en alkoholist lättöl tre gånger om dagen, och så en liten hutt vodka till mellanmål... Hade det funnits ett sätt att bara ta piller för att överleva så hade jag gjort det.
Med järnvilja höll jag uppe med godis ett år och det fanns kvällar jag längtade så att jag grät mig själv till sömns. Jag trodde att det skulle ge med sig, bli bättre med tiden, men jag underhöll ju hela tiden mitt beroende med andra snabba kolhydrater. Det förstod jag dock inte då och besvikelsen var enorm.
När jag vägde 75kg lovade mig själv att aldrig väga mer än 80. Sedan flyttades strecket till 90kg och när jag väl passerat 100kg så kändes det rätt hopplöst, en kamp som inte gick att vinna, lika bra att acceptera att så här skulle mitt liv se ut och åratal av jojobantning hade förstört kroppen, jag skullle ju ändå inte bli snygg även om jag gick ner i vikt.
Ja, det var det som jag trodde att det handlade om då. Utseendet...
När jag väl förstod var problemet låg och började attackera det från rätt ände: att först bli av med mitt beroende från socker och med hälsovinsterna i främsta rummet var det verkligen som att det lättade en dimma. Det fanns en lösning på problemet, något jag gett upp hoppet om. Jag hade en chans att få ett normalt förhållandet till mat.
Jag tog den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar