"Jag hittade till din blogg för inte så länge sedan och tänkte, om jag ska vara ärlig, inte ännu en miserabel människa som vill simma i andras medömkan.
Ju mer jag läste, desto mer övertygad blev jag att du inte alls var en sådan person. Du var/är på riktigt. Vilket jag uppskattar väldigt mycket. Jag själv är inte överviktig, men har tendenser att ta till mat när jag inte mår bra. En början till ett beroende och missbruk. Jag har precis gått igenom två stora sorger och förluster av människor som stått mig nära, vilket har betytt en kamp mot maten också.
Du är en inspirationskälla! Tack för att du delar med dig av ditt liv! Att få läsa din blogg har hjälpt mig att kanske prata med någon istället för att ta den där extra mackan. "
-
Linn!
Först och främst, jag beklagar verkligen sorgen. Jag kan bara ana mig hur det skulle kännas att förlora två kära och jag tycker att det låter väldigt klokt av dig att prata med någon som kan hjälpa dig att hantera alla känslorna.
Tack för att du ser mig genom raderna, det betyder väldigt mycket för mig.
Nej, jag absolut inte ute efter någon medömkan och jag är väldigt långt ifrån miserabel. Det jag däremot är, är beslutsam. Beslutsam att berätta min historia, det är helande för mig, hjälper mig att se helheten och hålla kolla på detaljerna. Den största behållningen är dock att min väg tillbaka till att äta mat utan att missbruka den uppenbarligen kan hjälpa även andra och det var det som gjorde att jag började dela med mig.
Som vilken nyfrälst predikant som helst skulle jag gärna missionera dygnet runt: Det GÅR att bli av med sockermissbruket! Det är inte ens särskilt svårt! Men du måste vilja först...
Bloggen ger mig möjlighet till det, att sprida lite positivitet, hopp och framtidstro för andra som trott att de måste acceptera att vara slav under ett livmedel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar