Gymmen är fyllda till bristningsgränsen, på badhusen avverkas kilometer efter kilometer och tidningarna lovar oss nu platta magar på två veckor...
Nu ska livet ändras och till beach 2008 ska vi alla vara smala och därmed lyckliga. Punkt.
Vad är det som får oss att tro att utsidan avgör vem vi är och huruvida vi blir älskade och framför allt, är värda att älska oss själva? Har det alltid varit så?
Självklart ska man vårda sin kropp, tro mig, jag har ju försökt på det andra sättet, det är inget att rekomendera. En hälsosam och frisk kropp som håller i många år är naturligtvis eftersträvansvärt men att träna enbart för sitt utseendes skull, nej, jag tror inte på det. Nog finns det isf. egentligen samma underliggande önskan där: Jag vill vara lycklig.
Men ditt utseende är ingen genväg till lycka!
Att trivas med ditt liv däremot, att acceptera och respektera dig själv som du är och jobba med dina brister under resans gång, det är en långt bättre stig att promenera på och har säkerligen ett trevligare slutmål än föregående.
Med respekten för dig själv kommer också viljan att ta hand om maskineriet, det kommer liksom med på köpet. 
Det är ok att inte vara perfekt, ingen är det, du duger bra ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar