I går kväll gjorde jag något som är något av det mest skrämmande jag vet. Jag gick på dans.
Jag vet inte varför jag tycker att det är så vansinnigt jobbigt egentligen men sällskapsdans plockar verkligen fram varenda uns av prestationsångest i min kropp och samtidigt är det så vansinnigt lockande.
Min Lotta har gått en kurs i Lindy hop och på Dukes place ville hon i går testa sina nyfunna kunskaper. Jag lovade efter mycket vånda att följa med för glädjen hon sprider när hon pratat om kursen, om människorna och dansen är övertygande.
Vilket ställe det är! Nere i källaren på Möllan öppnade sig en ny värld, eller kanske snarare, en gammal värld? Fantastiska dansare i tidsenliga kläder, män med höga vida byxor, hängslen och hatt, kvinnor i pennkjolar och lagda frisyrer och nybörjare i jeans trängs på dansgolvet framför en blåsorkester. Ingen alkohol så långt ögat kunde se, i baren kan du isället köpa korv och fika och du skriver ditt namn på en plastmugg så du kan återanvända den för vattnet du definitivt kommer behöva bälga i dig. Alla är glada, otroligt vänliga och svettiga, det här är motion på hög nivå och samtidigt en enorm njutning för ögat. Ganska långt från nattlivet på Avenyn alltså.
En av Lottas kursare förbarmade sig över mig, kanske förstod han inte vidden av problemet han tänkte lösa men är det någon som sett George Scott i Lets Dance så vet ni hur jag känner mig. Hur även den enklaste stegkombination skapar en total blackout och kroppen låser sig i de mest underliga postioner trots att jag vill, vill, vill dansa! Konstigt. Jag saknar inte rytm och känsla egentligen men det är något som verkligen håller tillbaka mig i sådana här sammanhang. Någon som förstår mekanismen? Ja, förutom stackars George och jag då...
Jag tror att det kommer att bli fler tillfällen trots skräcken. Kanske till och med en nybörjarkurs även för mig till hösten för glädjen tar faktiskt över rädslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar