När hjärtslagen förvånansvärt snabbt återgått till den normala takten insåg jag att jag hade sprungit till den spårvagn jag nu satt på. Utan att springandet förgicks av ett mentalt "nej fy vad jobbigt, jag tar nog nästa". Inte ens en liten suck undslapp mig faktiskt.
Jag bara sprang och jag hann.
En milstolpe är passerad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar