"Sitter här och funderar om jag inte skulle ta och börja i morgon igen, som alla andra måndagar. Fast kanske på riktigt den här gången.. det tänker jag visserligen alltid, men efter att ha läst lite på din blogg känns det inte lika hopplöst.
Jag väger i dag över 120 kilo, 120 KILO! Det tar emot att säga.. sist jag bestämde mig vägde jag 102 och tänkte aldrig mer.. gick ner nästan 30 kilo då med VV, fast i en ostadig kurva över en period på 3 år. Höll vikten ett tag men sedan tog ätstörningar och sockersug över. Blev nästan rädd för att äta nyttigt igen, alla tankar på förbjuden mat och överskridna points gav mig sån ångest. Plötsligt tillät jag mer och mer för att slippa tänka och nu är det godis varje dag. Var jag inte beroende tidigare är jag det definitivt nu.
Har "tagit tag" i mig många gånger och börjat tränat, för att sedan låta det rinna ut i sanden. Det som känns peppande i börjam blir jobbigt tillslut. Hur håller man ut? Hur håller man ångan uppe utan att det blir jobbigt? Bara jag tänker på viktnedgång blir jag grinfärdig. Jag vill inte skiljas från mitt ätande, och jag vill inte gå ut min bubbla där jag blundar för allt. Det är så skrämmande att tänka att jag faktiskt gått ner en gång och sedan tillåtit mig att ta igen det med råge.. att jag varit DÄR jag vill vara nu och ändå inte varit nöjd. Kanske blir jag aldrig det oavsett vikt, men å andra sidan kan jag inte leva med det här längre.
Jag vågar inte gå ut! Dessutom dyker alla negativa tankar upp när jag känner mig sugen på att prova GI; "Hur kombinerar jag det med resten av familjens mat?" "Det finns ju inga normala maträtter", "Hur ska jag handla"? Gaah. Hur får jag motivation och hur håller jag den kvar? Har beställt din bok och hoppas den peppar mig. Jag vill ju leva och inte bara existera.
/Fettfia"
-
Jag vet så väl hur du känner, hur stor konflikten mellan förnuftet och känslorna är. Jag var också livrädd för skiljsmässan från sockret, visste inte riktigt vem jag var om konsekvenserna från sockret skulle försvinna. Likaväl som det är spännande är det skrämmande med den nya framtiden man har framför sig.
Som det var då hade jag en ursäkt inför mig själv till allt jag inte ville eller vågade göra men nu är den borta. Jag kan inte gömma mig bakom övervikten längre, inte döva känslorna med socker och klarheten är ibland smärtsam men den har bara gjort mig gott. Precis som den kommer att göra dig gott.
För mig var det en ögonblicklig lättnad att byta ut allt socker mot fett och protein, det hjälpte fysiskt när det psykiska fortfarande var kvar i det gamla invanda. Tillåt dig själv att tycka att det är skit att det blev så här, att just du, liksom jag, inte kan hantera maten som vi vill men tillåt dig också att hitta vägen ut. Du måste inte fortsätta låta maten styra över dig.
Du vet att du kan, du måste bara vilja också. Tisdagar är förövrigt riktigt bra dagar att börja på med om man missar måndagens påfart ut på motorvägen...
/Anna
-
"Tack för ditt svar! Jag gav det en chans i dag och det har gått bra, jag har inget akut sug efter socker, jag kastar mig inte på sambons chokladask som ligger en bit i från mig. (En typisk sak att göra vore att kasta i sig allt i smyg och köpa en ny att lägga dit, så han inte märker..)Däremot har jag fortfarande suget efter att äta, trösta, sysselsätta mig. Men det går. Nu ska jag inte ropa hej innan jag gått över ån, tredje dagen är alltid värst och jag vågar inte tro att jag kan riktigt än, men det känns iaf inte så fruktansvärt hopplöst längre! Det roliga är att när jag läser Annas ord, att hon inte är sugen så blir det lite mina egna tankar och jag känner att jag kan stå emot, så jag kommer förmodligen hänga här varje dag framöver. ;) Tack för en superblogg och bra inspiration.
/Fettfia"
-
Välkommen! Det är det bloggen är till för, att hitta stöd de svåra dagarna och få inspiration från andras erfarenheter!
Vad skönt att makens chokladsk fått stå ifred i dag. Det var en bra dag igår på flera sätt ju! (Japp, jag har gjort likadant...)
Du vet genom tidigare erfarenhet att den tredje dagen brukar vara värst så låt den dagen handla om att hålla dig på banan snarare än om viktminskning. När jag vet att jag har en frestelse framför mig laddar jag med extra mycket av maten som faktiskt är tillåten för mig för att inte riskera att trilla dit på något litet otillåtet. Det där lilla otillåtna har annars förut resulterat i lite till och sedan lite till för att övergå till ännu mer och jag vill aldrig riskera att hamna i matmissbruket igen. Det finns inget ätbart i världen som är värt det och den här gången påminner jag mig om det varje dag.
Angående familjen mat. Vi äter samma saker, vanlig mat med hög fetthalt men barnen och maken äter lite extra kolhydrater till. Det behöver verkligen inte vara krågligt och det blir väldigt mycket lättare att avgöra när det är nog när sockerdimman lättat. Kika lite på recepten längre ner i vänstermarginalen så ser du en del av vad jag ätit under tiden jag har gjort den här resan. Inga konstigheter, eller hur! ?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar