Fridas bok om ätstörningar

"Hej!

Jag har läst det du skriver och tycker att det är intressant.

Jag håller på att skriva en bok som behandlar ämnet ätstörningar (anorexi, bulimi, hetsätning/överätning, ortorexi, träningsmissbruk, sockerberoende etc) men också endast ”enklare” ångest kring området. Söker personer som på något sätt har erfarenheter som kan berätta om detta. ”Intervjun” sker skriftligt via mail och ingen kommer att få reda på vem personen är. Genom att känna igen sig i andras berättelser kan många förhoppningsvis inse att de är sjuka (vilket ju är steg ett för att kunna bli frisk). Om du (eller ngn annan som läser detta) är intresserad av att veta mer får du gärna höra av dig.

Min adress är flfrida@yahoo.se

Tack på förhand!"

-

Klart att jag berättar min historia och jag uppmanar er som känner igen er i någon del av bekrivningen att göra detsamma.

Jag vet att det är skönt att inse att man inte är ensam och underbart att plötsligt förstå att det finns vägar ur hopplösheten och vanmakten man känner inför missbruket. 

Kan din eller min erfarenhet hjälpa någon annan så är det våran skyldighet och också en del av läkningen att göra det.

-

Jag tror att mitt problem: känsligheten för socker är oerhört mycket vanligare än man tror och kan jag hjälpa någon ur det så känns det som min skyldighet att göra det. Jag vet vilket helvete det kan vara att dygnet runt fokusera på vad och när man kan äta nästa gång.

Jag har alltid haft en stark dragning till sött, har tidiga minnen av att jag går till skafferiet och öppnar locket till farinsockerburken och det doftar ljuvligt. Länge, länge står jag där och njuter.Senare under barndomen doppar jag mitt tuggummi i socker om och om igen och äter bullar ur frysen som jag inte har tålamod att låta tina innan, behovet av att få stoppa dem i munnen är för starkt.

Trots ganska stora mängder socker tog det lång tid innan det började fastna på mig, har varit väldigt aktiv men när jag efter 9.an flyttade själv till en ny stad för att plugga vände det snabbt. Hade jag 100:- kvar tre dagar innan nya pengar kom så lades det endast på godis, inte en kronan gick till riktig mat. För att dölja mitt missbruk gick jag till flera olika affärer varje dag för att kunna fylla på mitt sockerförråd. Lite här, lite där blev enorma mängder.

Det är få gånger jag njutit av smaken, det har hela tiden handlat om att mätta behovet och när jag i vuxen ålder började gömma mitt godis för min man kände jag att jag passerat en gräns men vändpunkten kom mentalt när jag 137 kilo tung precis lämnat en middag hemma hos mina svärföräldrar. Vi passerar McDonalds och jag försöker komma på en ursäkt för att stanna och köpa något. Jag var ju fullkomligen proppmätt! Vad var det ändå som fick mig att vilja ha mer?

Nu sökte jag orsaker, funderade på om jag trots en mycket lycklig uppväxt med min far ändå på något sätt tagit skada av mina föräldrars skilsmässa? Nej, min självkänsla och likaså självförtroende har för det mesta alltid varit stark. (Vilket också har varit ett hinder för min omgivning att förstå hur mycket det här har påverkat mig på insidan.) Jag läste mycket om tröstätning och visst åt jag mer i samband med starka känslor, både positiva och negativa men det kändes mer som att jag gav mig själv en orsak och tillåtelse att äta ännu mer än att jag blev "tröstad eller belönad" av det.

Jag har ett rent fysiskt beroende av snabba kolhydrater, de ger en enorm kick i min kropp och jag tror att jag i likhet med en alkoholist hela tiden behövt höja dosen för att få tillfredställelsen. Jag har många gånger legat på soffan med hjärtklappning efter ett sockerrus och frågat mig själv med vad jag har hållit på med. Varför kunde jag inte sluta, var min karaktär så jäkla usel?

Åh vad jag längtade efter stunderna när jag fick vara ensam med mitt godis, ett kilo stoppade inte länge så det fylldes på av annat. Till exempel kunde jag baka en kladdkaka, äta så mycket jag fick i mig och slänga resterna, diska och städa undan så alla spår av vad jag hållit på med försvunnit när min man kommit hem.

Ett år lyckades jag hålla uppe med godis men suget var enormt och det krävdes otroligt med energi för att låta bli. Jag grät mig själv till sömns många gånger det året. Förstod inte varför det inte släppte någon gång, varför suget var konstant? Nu har jag lärt mig varför.

För drygt ett år sedan gav jag gi-kosten en chans. Inte för att jag ville bli av med alla kilon utan först och främst få bukt med suget och kanske slippa en del av missbruksbeteendet. En dag blev till ett år och jag har aldrig mått så bra. Att skära ner på kolhydrater, alla kolhydrater, inte bara rent socker har gett mitt liv ett nytt lugn.Numera finns godiset i skafferiet och det tillhör inte längre mig utan min familj. Det får ligga där ifred, det har ingen som helt lockelse för mig längre och det är en befrielse som är så stor att det är svårt att sätta ord på för mig.

Numera äter jag när jag är hungrig. Jag KÄNNER när jag är hungrig, det är inte bara det där okontrollerbara suget längre som får mig att äta. Det är som en tjock dimma har lättat mellan mig och min kropps signaler, allt är tydligare nu. Som bonus har jag tappat 46kilo under det föregående året. Det tog många månader innan jag vågade lita på att det faktiskt fungerar, då vågade jag inte ens äta frukt, inte något som hade söt smak kom in i min mun och jag var städigt vaksam men nu har jag börjat slappna av. Jag äter förebyggande, bra mat som ger mättnadskänsla länge och håller varje uns av sockersug i schack.

Jag trodde inte att jag skulle kunna återfå ett normalt förhållande till mat men det har jag.

Varje dag, varenda sekund är jag tacksam över att jag bestämde mig för att prova ett nytt sätt att äta.