Rösträtt även om du är under 18...

Ni glömmer väl inte att rösta va?!

Hysteriskt gott

Inte för varje dag och kanske inte med den badsjö av sås ni ser på tallriken på den här bilden men jisses vad gott det är... Snabbt går det också!

Kyckling med jordnötsås.

Sätt ugnen på 200 grader. Salta försiktigt och peppra filéerna (jag har skurit ner dem på längden för att få det att gå extra snabbt i ugnen.) För att ge lite smak så har jag pudrat över curry, lite chili och sedan penslat med soya. Grilla i ca 10-12 minuter.

Under tiden kokar du upp en burk koksnötsmjölk, ett gäng matskedar (helst osötat) jordnötssmör och 1-2 tsk sambal oelek. Låt koka i hop ett par minuter så såsen blir härligt tjock.

 Jag minns inte vart jag hittat receptet men det är ypperligt!

Lite mer grönsaker hade kanske inte skadat men ibland blir det Kajsa Warg-stuket, kändes ändå som en alldeles delikat måltid!

Grattis till ett bra beslut Thess!

"Läste din blogg för första gången för en månad sedan, återkommit och funderat och läst vidare och sökt information om det här med att äta mat med mindre kolhydrater ute bland andra sidor. Som viktväktar x 32 eller något sånt så har jag varit en riktigt kritiskt till GI, tänk att handla en vanlig creme fraiche istället för viktväktarnas liknande produkt det var ju nästan straffbart..Sent en kväll framför burken tog jag tag i min egen situation och registrerade mig på en GI sida och har nu kört två veckor med ett stääändigt ätande och aldrig någonsin har jag känt mig så tillfreds med mig själv. Sover bättre, orkar mer, mkt gladare och framförallt jag har tappat allt sug efter att småäta och äta stora portioner. Att jag sedan har gått ner 4.2 kg och 6 cm i midjan på kuppen gör ju inte speciellt ont. Tack du underbara människa som delar med dig av din resa, tack vare dig så tog jag klivet in i ett bättre mående på alla plan!
kram
// Thess"

-

Vad härligt att du hittat rätt!

Visst är det en enorm omställning som gammal viktväktare. Alla förbud sitter i ryggmärgen och är lite svåra att bli av med.

Jag har skrivit det förr men det tål att upprepas: Skillnaden sitter inte i hur många kilon man går ner med respektive kost utan om hur man upplever resan.

Bara det att slippa känna att man hela tiden måste förlita sig på sin karaktär är som en dröm! "Är jag stark nog att säga nej till den där kakan på fikarasten idag eller ska jag låta bli att gå på fikan för att undvika frestelsen?"

Idag funderar jag inte i de banorna. Jag är inte ett dugg intresserad av de där kakorna och kan lugnt njuta av mitt kaffe med 7 sorters föredetta frestelser framför mig!

-

Nybörjarguide till Gi på mitt sätt

Snabb lathund över vad man bör och inte bör äta

Skönt stel!

Skum kominabtion av ord kanske men just så känns det.

Blossom och jag lekte i morse igen trots en rätt bedrövlig natt sömnmässigt sätt men det var ett sätt att sätt fart på kroppen och kaffet tog hand om sinnet som en belöning efter passet!  

Vinterland ger motion!

Det här är nog den fösta gång jag verkligen varit tvungen att ta i för att få vagnen ned för berget! Snöskottning på trottoarerna var tydligen ingen prioritet i morse och i hemlighet är jag glad för det. (Ursäkta mig alla gamla med sköra lårbenshalsar..) Men det gav mig ju massor av gratismotion!

För en månad sedan var jag ute och gick i det här vädret: +10, blå himmel och värmande sol.

I dag ser det ut så här:

Borde det inte vara tvärtom?  

Ur led är vädret... Fast jag är bara glad att det faktiskt blev lite vinter så barnen inte tror att vi ljuger när vi säger att det visst snöar där vi bor i bland...

Tårtreklam i gi-bloggen igen...

Jag har anmält en tårta till en tävling på Taxéns, ett svensk tårtforum.

Vill du vara med och rösta så klicka på Galleri, scrolla ner lite och välj Tårttävling påsk 2008. Där finns 17 tårtor att betygsätta från 0-5poäng där 5 är det högsta. (Längst till höger) Missa inte att de 17 bidragen är fördelade på två sidor!

-

Vilken som är min? Det avslöjas när tävlingen är slut den 7:e april men gissningar kan skickas till sockersott@live.se Bland de rätta svaren lottar jag sedan ut en liten tårtpryl!

Jodå, jag tränar. Numera...

"Jag undrar om du någonsin tränar? Har aldrig läst något inlägg om det men det kan mycket väl bero på mig. För även om du går ner i vikt utan att träna så skulle ’väl’ din kropp må bättre av träning? Hjärtat osv ? /Odjuret"

-

Du har alldeles rätt förstås! Klart att hela kroppen mår bra av att röra på sig men det är rätt rejäl omläggning jag har gjort i kosten och det är vad jag har haft fokus på. Jag ville lyckas denna gång. Att inse att man behöver gå ner nära 70kilo kan vara en utmaning som kan te sig övermäktig om man inte tar ett steg i taget.

I takt med att kilona har rasat har vardagen ändå inneburit mer röresle. Jag satsar lite mer i backarna, tar i när jag går i trapporna, springer till spårvagnen osv. Däremellan har jag faktiskt klämt in och annat träningspass också och några har jag nämnt i bloggen men inte allt.

I går till exempel så provade jag Dvdn som medföljde senaste numret av Topphälsa:

Den kan jag varmt rekomendera! Bara vanlig basträning i tre olika nivåer så man kan lätt anpassa efter hur mycket utmaning man vill ha och Blossom är skön tycker jag. Hon utstrålar friskhet, värme och energi.

Den fungerade både för mig och min man, båda känner oss lite ömma i musklerna idag!

(Bild från www.topphalsa.se)

Oförskämt att tacka nej?

"Hej Anna! Får jag bara fråga hur du gör när du går bort och äter hos andra? Jag tycker själv det är svårt, oftast säger man ju ingenting och tänker man man kan äta köttet och grönsakerna, det räcker ju, men man får nästan alltid kommentarer av folk. Det brukar aldrig räcka med att man säger att man inte äter för att "det är bra för mig att låta bli" utan folk tror alltid man lider av ätstörningar och behöver räddas, och man blir nästan tvingad till att äta potatismos eller dylikt. /Sofia "

-

"Hej Anna =)
Jag är på Sofias spår och undrar hur man gör när man är borta.

Att hela tiden säga nej till efterrätter osv känns så jäkla dumt, då de ( i min närhet i allafall) har stått halva dagen för att fixa ihop någon så fin o underbar efterrätt. Moralen i mig säger åt mig att man kan inte bara säga nej till något som en annan människa blir så ledsen och tar det personligen när man snällt avböjer och säger standar frasen " Nej tack".

hur gör du?/Nina"

-

Numera är Gi-kosten rätt välkänd och erkänd så skepsisen börjar lägga sig. Jag berättar redan vid inbjudan om mitt sätt att äta men också att det inte behöver innebära att värden ska ändra i sin meny åt mig.

Numera vet mina vänner och bekanta hur jag äter så det är inga problem, oftast finns det extra grönsaker åt mig och det är inte många huvudrätter som inte lätt kan anpassas till den här kosten. Tillbehören är lätt att välja bort.

Många frågar vad jag kan äta till efterrätt och känner jag att de verkligen vill laga något som passar både till mig och andra så tipsar jag om något.

Oftast tar jag med mig lite spännande nötter så värden lätt kan ställa fram en skål till alla och som jag glatt knaprar till kaffet!

Jag skulle själv känna mig väldigt dum om någon kände sig tvingade att äta något de verkligen inte tyckte om eller var allergiska mot från mitt middagsbord bara för att jag serverade det och de inte vågade tacka nej. Vad är jag för värdinna då?

För mig är det som att tacka nej till något jag är allergisk mot, dvs. självklart. Jag mår ju verkligen inte bra av att äta snabba kolhydrater, alltså låter jag bli.

Berätta om de andra positiva effekterna som kommer av den här kosten istället för att fokusera på att man kan tappa kilon med den så kanske de lyssnar med öppna öron? Till exempel tappat sötsug, den ökade energin, den långa och behagliga mättnadskänslan, minskat bubbel i magen...

Påskdessert!

Mitt förra inälgg missuppfattades en smula. Jag har aldrig velat ge er dåligt samvete. Mitt eget har ingen som helst del i hur jag väljer att äta. Det jag menar är att man får ifrågasätta traditionerna om man inte mår bra av dem.

Visst får man man äta gott, extra gott, när det firas, men det finns ju mycket att äta som faktiskt är mer ok sockermässigt än godis.

Tex detta:

Mango och bananmousse med hallon och vispad grädde.

Gå till barnmatshyllan och köp en dessertburk med mango/banansmak. Vispa grädde hårt, ta bort en klick för dekoration, tillsätt purén till önskad smak på resten. Tina frysa hallon. Voilá! Kan det bli enklare? Smakar Soleroglass och VÅR!

Ha en underbar påskhelg!

O´ helga godis!

För det är väl det vi firar i påsk? Att vi ohejdat kan sätta i oss enorma mängder socker utan att någon reflekterar över varför, vare sig vi själva eller andra.

-Ja, men godis är ju så gott svarar någon nu. 

Visst, men om man äter för att det är GOTT då kan man sluta efter några stycken, man fortsätter inte tills magen känns som en spärrballong.

Om man har andra skäl för det där kilot i skafferiet som förmodligen inte får stå ifred tills i morgon, då kanske man inte ens ska börja med de där första?

Det går fin-fint att överleva påsken utan godis. Jag lovar.

-

Anna kommenterar:

"Vet du, du är fortfarande beroende av godis - att skriva om det.
Jag undrar, helt artigt, jag är inte ute efter någon vildsint diskussion, men jag undrar om du verkligen tror att allt handlar om godiset? Jag menar, jag firar inte påsk på grund av religion eller så men absolut inte på grund av godiset heller... Du säger ju på ett sätt i det här inlägget att det vi firar är just godiset. Jag firar inte egentligen, men jag ser det som ett utmärkt tillfälle att träffa släkt och vänner.
Jag tror att det är viktigt att vi sockerknarkare kommer ihåg att inte alla är just sockerknarkare. De allra flesta jag känner har en hälsosam inställning till mat och godis, och klarar av att begränsa sig själva. Eller hur?

-

Anna! Jag trodde att det var det jag skrev? Men det kanske är flertydigt?

"Visst, men om man äter för att det är GOTT då kan man sluta efter några stycken, man fortsätter inte tills magen känns som en spärrballong. Om man har andra skäl för det där kilot i skafferiet som förmodligen inte får stå ifred tills i morgon, då kanske man inte ens ska börja med de där första?"

Alla regerera inte så negativt som jag på socker, trodde jag det skulle jag ju inte ha min andra blogg, men de som faktiskt gör det behöver en liten påminnelse så här inför en helg som i de flesta hem innebär extra stor konsumtion av godis, tror inte du det?

Den här bloggen riktar sig ju mycket till andra som har samma problematik som jag så det är klart att ämnet blir en smula likriktat.

-

Anna svarar:

"Jo jag håller med dig, absolut. Jag missuppfattade kanske lite grann, det jag reagerade på när jag läste det här "För det är väl det vi firar i påsk? Att vi ohejdat kan sätta i oss enorma mängder socker utan att någon reflekterar över varför, vare sig vi själva eller andra", så kopplade jag att 'vi' är alla, inte bara de som inte kan hantera sockret, utan hela Sveriges befolkning, om du förstår?
Det var därför jag tyckte det lät konstigt. I övrigt måste jag tillägga att jag rent allmänt är trött på att allt ska handla om just godis och mat. Jag menar inte bara till högtider osv, jag menar att så fort det ska ske något speciellt så ska man äta en massa gott, och det behöver inte vara godis heller.
Det är lätt att överäta, det gör väldigt många människor. Men visst vore det väl också skönt att kunna äta godis (eller vad man nu vill) utan det där dåliga samvetet, och fortfarande vara hälsosam! Det är min dröm. "

Fortfarande nära 90kg till mina 166cm..

Jag måste ha valt lite för bra när jag sorterade bland fotona igår? Jag har fortfarande massor att gå ner innan jag är färdig. Runt 20 kilo närmare bestämt.

Som jag skrev under fotot, tar man ett helt gäng foton så blir någon bra till slut. En bild där man inte ser hur magen hänger och höfterna är vridna i precis rätt vinkel i förhållande till midjan. I verkligenheten ser man hur löst allt hull är, vilket är en ganska ofrånkomlig konsekvens av åratal av jojobantande, två barn och en startvikt på 137kg...

Jag menar inte att racka ner på mig själv, i mitt huvud ser jag oftast ut just så där och tycker att det är rätt trevligt, har ingen som helst önskan att bli av med alla mina former men om vi möts på stan så ser du säkerligen en annan bild och jag vill att du ska veta det.

Tanken med den här bloggen är ju att ge motivation och sprida lite positivitet men efter alla överskvallande kommentarer undrar jag om jag inte trots det skulle ha valt en annan bild? 

Lite celluliter och verklighetscheck till frukosten, anyone?

Foto! Tillslut...

Nu är det så många som bett om nya foton att ni säkert börjat misströsta och tror att jag i hemlighet gått upp alla kilon igen, hahaha.

Nåja, här är jag iaf, lite less på poserandet så jag låter min favorittjej jobba lite extra idag!

-

Svar till Stream:
Hehehe, ladugårdsväggshöfter är bra endast till två saker, föda barn och få midjan att se smal ut. Glöm inte att jag fortfarande väger nära 90 kilo till mina 166 centimetrar.

Tar man ett helt gäng foton så blir till slut några ifrån rätt vinkel! ;D

För tårtsugna...

I Sockersött visar jag idag, tillsammans med en kort beskrivning, en del av mina favoritverktyg som jag använder när jag gör tårta. Är du mer nyfiken så fråga gärna!

-

Jag har en tårta jag gärna skulle vilja visa er men har anmält den till en tävling så det får vänta...

Förövrig så äter jag fortfarande inte tårta och är inte det minsta frestad av dem heller! Det är bara så fruktansvärt roligt att göra dem

Nu: Lite mat i lillgrabben sedan ska jag ta med familjen ut i solskenet. Att jaga en ettåring och en treåring ger lika bra motion som en timme på löpband, det är jag säker på!

Fredagsmiddag

Grymma spett på osnygg bild:

Kyckling marinerad i youghurt, mango/currykrydda från More/Santa Maria, salt och svartpeppar. Trä upp på grillspett som legat blötlagda i minst 30 minuter. På med lite extra krydda och grilla i ugn, 200grader i 15 minuter .

Till denna gjorde jag en sås på cremefraiche, svartpeppar och massor av curry.

Laxen marinerade jag i soya, limeskal, limejuice, salt och svartpeppar. Kryddade med wasabi/semsam från samma tillverkare och grillade i 12 minuter, 200grader.

Crmefraichesåsen smaksattes med lime, vitlök, salt och chiliflagor.

Hur gott som helst till sallad!

Reklampaus!

(Bild och recept på hallon och citronmuffins med limetopping i Sockersött)

Onda lår

Ja, inte onda som i att jag behöver en exorist, (det bara känns så) utan som i att jag har träningsvärk i dag, det måste väl innebära att jag var duktig igår?

Ganska praktiskt att ha en träningscykel framför tv:n men även om den står lite undangömd i ett hörn så stör den mitt estetiska sinne något enormt...

Frågan är vad som vinner? Jag är ju ändå småbarnsmor så visst borde väl det praktiska överväga? Men eeeew, vad fult det är....

Ny dag, ny vecka, ny möjlighter

Min vecka är för en gångs skull fullbokad, något jag inte gör särskilt ofta med avsikt. Jag gillar att hålla dagarna öppna och om det varje dag står någon anteckning på kalendern om "måsten", om än roliga, så försvinner ju en del av av spontaniteten. En smula trist.

Det kan dock erkännas att när man har två kids så är en hel del försvunnet ändå, hehehe, men att vakna på morgonen, kolla vädret och känna: "vad ska vi göra av den här dagen" är väldigt skönt!

På dagens schema är det en blandning mellan roligt och måsten.

Ska börja med ett gympapass med Claudia, varva ner med meditation, och sedan pigga upp mig med att baka, tjoho! Mest för att vi får gäster hela veckan men också för att inte eftermiddagen ska kännas så trist för där är det mest tvätt och städmåsten...

Jaja, storstädning kan nog tillgodoräknas som motion!?!

Snurrande tankar

Den senaste månaden har jag fått flera intressanta erbjudanden som innebär exponering och bra erfarenheter när det gäller min hobby, dvs allt ni ser i Sockersött.

Det gör mig både själaglad och en smula orolig. Är livet på väg i en ny riktnig? Ska jag hoppa på det tåget? Och om inte, skulle jag ångra mig när jag är gammal och grå?

Jag gillar inte att ångra mig.

89,4kg

Det går ju definitivt åt rätt håll och blev ju några fler hekton än förra veckan iaf.

Ny dimension

Jag gillar musik, så där som folk gör i allmänhet, lyssnar lite på allt utan att egentligen ha riktiga favoriter men vissa saker går rakt in själen.

I dag fick promenaden ner till förskolan en ny dimension. Jag och min treåring delade upplevelsen av solsken, azurblå himmel och högtflygade klassisk musik i varsin hörlur. Så jäkla fantastiskt att se leendet sprida sig i hennes ansikte när musiken nådde henners innersta. Hon log så där förundrat som bara barn gör och mitt hjärta nära nog sprängdes av kärlek och lycka.

Det är en bra dag idag.

Lite ledbruten

men det är precis som sig bör!

I går tog jag och en vän ett riktigt banvagnsrace i stadens mycket backiga park med avsikt att forcera alla bergen! Vi gick i 2,5 timme med avbrott för lunch i solskenet, otroligt skönt och det har satt lika sköna spår i dag, lite darriga lår och stela muskler. Hur nu det kan vara skönt?!

Har ni märkt att den börjat väma nu? Solen. Så trots snöfallet när vi gick hem och trots iskylan i går kväll när jag fastnade på en spårvagnshållsplats med allldes för lite kläder på mig, brrrrr, så har ändå gott hopp om att våren är på väg!

Ser ut att bli en fin dag i dag med!

Köttfärsbiffar med blomkålsmos

Recept till favoritbiffarna:

500g färs

1 liten finriven lök

2 äggulor

1tsk salt

1 tsk köttbuljongoulver

½ tsk cayenne

1tsk grovmalen svartpeppar

2tsk dijonsenap

1msk torkad oregano

1msk toskad basilika

En liten skvätt grädde att späda med till lagom konsistens.

Blomkålsmos

Fridas bok om ätstörningar

"Hej!

Jag har läst det du skriver och tycker att det är intressant.

Jag håller på att skriva en bok som behandlar ämnet ätstörningar (anorexi, bulimi, hetsätning/överätning, ortorexi, träningsmissbruk, sockerberoende etc) men också endast ”enklare” ångest kring området. Söker personer som på något sätt har erfarenheter som kan berätta om detta. ”Intervjun” sker skriftligt via mail och ingen kommer att få reda på vem personen är. Genom att känna igen sig i andras berättelser kan många förhoppningsvis inse att de är sjuka (vilket ju är steg ett för att kunna bli frisk). Om du (eller ngn annan som läser detta) är intresserad av att veta mer får du gärna höra av dig.

Min adress är flfrida@yahoo.se

Tack på förhand!"

-

Klart att jag berättar min historia och jag uppmanar er som känner igen er i någon del av bekrivningen att göra detsamma.

Jag vet att det är skönt att inse att man inte är ensam och underbart att plötsligt förstå att det finns vägar ur hopplösheten och vanmakten man känner inför missbruket. 

Kan din eller min erfarenhet hjälpa någon annan så är det våran skyldighet och också en del av läkningen att göra det.

-

Jag tror att mitt problem: känsligheten för socker är oerhört mycket vanligare än man tror och kan jag hjälpa någon ur det så känns det som min skyldighet att göra det. Jag vet vilket helvete det kan vara att dygnet runt fokusera på vad och när man kan äta nästa gång.

Jag har alltid haft en stark dragning till sött, har tidiga minnen av att jag går till skafferiet och öppnar locket till farinsockerburken och det doftar ljuvligt. Länge, länge står jag där och njuter.Senare under barndomen doppar jag mitt tuggummi i socker om och om igen och äter bullar ur frysen som jag inte har tålamod att låta tina innan, behovet av att få stoppa dem i munnen är för starkt.

Trots ganska stora mängder socker tog det lång tid innan det började fastna på mig, har varit väldigt aktiv men när jag efter 9.an flyttade själv till en ny stad för att plugga vände det snabbt. Hade jag 100:- kvar tre dagar innan nya pengar kom så lades det endast på godis, inte en kronan gick till riktig mat. För att dölja mitt missbruk gick jag till flera olika affärer varje dag för att kunna fylla på mitt sockerförråd. Lite här, lite där blev enorma mängder.

Det är få gånger jag njutit av smaken, det har hela tiden handlat om att mätta behovet och när jag i vuxen ålder började gömma mitt godis för min man kände jag att jag passerat en gräns men vändpunkten kom mentalt när jag 137 kilo tung precis lämnat en middag hemma hos mina svärföräldrar. Vi passerar McDonalds och jag försöker komma på en ursäkt för att stanna och köpa något. Jag var ju fullkomligen proppmätt! Vad var det ändå som fick mig att vilja ha mer?

Nu sökte jag orsaker, funderade på om jag trots en mycket lycklig uppväxt med min far ändå på något sätt tagit skada av mina föräldrars skilsmässa? Nej, min självkänsla och likaså självförtroende har för det mesta alltid varit stark. (Vilket också har varit ett hinder för min omgivning att förstå hur mycket det här har påverkat mig på insidan.) Jag läste mycket om tröstätning och visst åt jag mer i samband med starka känslor, både positiva och negativa men det kändes mer som att jag gav mig själv en orsak och tillåtelse att äta ännu mer än att jag blev "tröstad eller belönad" av det.

Jag har ett rent fysiskt beroende av snabba kolhydrater, de ger en enorm kick i min kropp och jag tror att jag i likhet med en alkoholist hela tiden behövt höja dosen för att få tillfredställelsen. Jag har många gånger legat på soffan med hjärtklappning efter ett sockerrus och frågat mig själv med vad jag har hållit på med. Varför kunde jag inte sluta, var min karaktär så jäkla usel?

Åh vad jag längtade efter stunderna när jag fick vara ensam med mitt godis, ett kilo stoppade inte länge så det fylldes på av annat. Till exempel kunde jag baka en kladdkaka, äta så mycket jag fick i mig och slänga resterna, diska och städa undan så alla spår av vad jag hållit på med försvunnit när min man kommit hem.

Ett år lyckades jag hålla uppe med godis men suget var enormt och det krävdes otroligt med energi för att låta bli. Jag grät mig själv till sömns många gånger det året. Förstod inte varför det inte släppte någon gång, varför suget var konstant? Nu har jag lärt mig varför.

För drygt ett år sedan gav jag gi-kosten en chans. Inte för att jag ville bli av med alla kilon utan först och främst få bukt med suget och kanske slippa en del av missbruksbeteendet. En dag blev till ett år och jag har aldrig mått så bra. Att skära ner på kolhydrater, alla kolhydrater, inte bara rent socker har gett mitt liv ett nytt lugn.Numera finns godiset i skafferiet och det tillhör inte längre mig utan min familj. Det får ligga där ifred, det har ingen som helt lockelse för mig längre och det är en befrielse som är så stor att det är svårt att sätta ord på för mig.

Numera äter jag när jag är hungrig. Jag KÄNNER när jag är hungrig, det är inte bara det där okontrollerbara suget längre som får mig att äta. Det är som en tjock dimma har lättat mellan mig och min kropps signaler, allt är tydligare nu. Som bonus har jag tappat 46kilo under det föregående året. Det tog många månader innan jag vågade lita på att det faktiskt fungerar, då vågade jag inte ens äta frukt, inte något som hade söt smak kom in i min mun och jag var städigt vaksam men nu har jag börjat slappna av. Jag äter förebyggande, bra mat som ger mättnadskänsla länge och håller varje uns av sockersug i schack.

Jag trodde inte att jag skulle kunna återfå ett normalt förhållande till mat men det har jag.

Varje dag, varenda sekund är jag tacksam över att jag bestämde mig för att prova ett nytt sätt att äta.

Med våren...

kommer suget.

 

Inte efter socker förstås utan efter att tappa ytterligare ett gäng kilon.

Resan jag gjort hittills har ju naturligvis förändrat mycket på många områden men fortfarande finns en brinnande längtan efter att obehindrat kunna bläddra på klädstångarna i vilken affär som helst, inte vara hänvisad till, eller snarare hänvisad från vissa affärer.

Så även om jag fortfarande i första hand valt den här vägen för att få slippa vara i klorna på ett livsmedel (eller gift?) så saknar jag att inte till fullo kunna få leka fram min personlighet med kläder.

 

Så nu står jag här i startgroparna. Redo för en liten spurt, målgång är storlek 42 och jag ser fram mot att svettas på allvar för första gången under den här resan

Dela ut energin

Tänk om det gick att överföra energin som gårkvällens konsert gav. Då hade min son som just nu feberslö vilar i sin pappas famn fått allt jag har. 

Lilla skrutten... Så jobbigt när är sjuka, nästan mer för oss än för dem. Man önskar verkligen att man kunde byta plats med dem...