Ett klingande och mycket personligt skratt fick mig att leende vända mig om på spårvagnen. Det var otroligt smittande men ägarinnan såg ut att skämmas för att det undsluppit henne och satte genast upp en skyddande hand för munnen. Jag önskar att jag hade haft mod att berätta för henne hur glad jag blev av det och att det förmodligen har samma effekt på de flesta människor i hennes omgivning men hon hade av någon anledningen fått för sig att vi skrattade åt henne, inte med henne.
Så dumt, för det är ju oftast det unika man fastnar för hos andra, det där som särskiljer en människa från alla andra i massan. Tänk att de där lockarna som gör dig vansinnig för de vägrar ligga rätt när du kammar dig på morgonen, de kan vara helt oemotstånliga för nästa person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar