Nej, det där var dagens största underdrift, vi har ganska exakt 87 st vinnare! Ni som är besvikna över att inte just erat namn drogs ur hatten ikväll, er ber jag läsa erat eget bidrag igen. Ni är vinnare, ni med!
.jpg)
Varmt grattis Fjällmor!
Min bok, träningsdvd:n med Caroline Nilsson och sommarkläderna från Kurviga är dina!
(Skicka mig ett mail så kommer det på posten.)
I kväll drar jag vinnaren så skynda dig att vara med och fira att bloggen haft en miljon besök sedan start med att svara på dessa frågor:
-Berätta om något som gör dig stolt över att vara du.
-Ett klädesplagg du längtat/längtar efter att bära men som du inte hittat i rätt storlek eller snitt.
-Motivationen som gör att träningen blir av för just dig.
På vinnaren väntar priser från 3 fantastiska sponsorer:
"Självdiciplin! Tålamod!
Två saker som räcker långt för att hålla vikt och form, och klara av vardagen! :)
/Karl"
Det tolkar jag som en komplimang av Karl men jag passar på att vidareutveckla tanken lite.
Självdiciplin? Jag trodde att det handlade mycket om det och framför allt min brist på den förut. Så här två år senare är det uppenbart att det inte var där problemet satt för mig. Men visst, det behövs något som får en att välja rätt men kanske är det inte just diciplin, som jag tolkar att det krävs mycket av främst när man gör saker mot sin vilja, och ni vet att det här definitivt är min vilja. Jag vet ju hur bra jag mår av den här kosten och den vetskapen räcker långt, i de allra flesta fall är det fullt nog med den.
Starten på dagen är väldigt viktig för mig. Börjar jag rätt så fortsätter dagen i samma anda. Ju mer rätt jag äter till frukost desto positivare blir min spiral och desto mindre spelar det för roll vad som ligger på tallriken under resten av dagen. Inte näringsmässigt utan mer pyskiskt.
Jag njuter av det som serveras på ett annat sätt. Jag blir inte längre besviken om jag bara har fisk hemma för jag var sugen på kyckling... Jag vill ha mat. Vad det är spelar inte så stor roll då utan det viktiga är att kroppen får vad den behöver. Det är väldigt befriande faktiskt!
Det här är förstås en helt undermedveten process men jag märker den tydligt om jag slarvar lite med maten, som man lätt gör under stressiga perioder. Att äta fort till exempel är inte bra för mig, jag blir lika lagom mätt som vanligt men njutningsperspektivet saknas och det blir en litet hål i min cirkel.
Som jag har sagt förut. Vad jag lägger på tallriken är ett val men den här kosten gör det oerhört mycket lättare att fortsätta göra rätt val. Gör jag rätt redan på morgonen så har dagen väldigt bra förutsättningar att fortsätta på samma sätt!
Jag är som ett litet barn på julafton fortfarande efter gårdagens inköp som kommer göra min fotografering lite enklare. Men det har varit en ganska trist upplevelse framtill gårdagen: 5 dagars leveranstid blev plötligt till 5 veckor och när de hade gått så ville mannen i luren lägga på ytterligare 4...
Jag var tyst i säkert en hel minut när jag fick beskedet.
Den stackars mannen i andra änden måste ha undrat om jag lagt på luren men hade jag öppnat munnen innan hade jag sagt något elakt. Jag har visserligen lite högre krav än genomsnittet eftersom jag själv jobbar med service och visst, ibland går det galet med leveranser men vad sjutton, nog håller man väl koll på de beställningar man gjort så de kommer i utlovad tid och om de av olika anledningar INTE gör det så ringer man och meddelar. Framför allt ska aldrig kunden behöva känna känna att den är besvärlig som ringer och den ska definitivt inte bemötas med en suck vilket hade hänt flera gånger innan.
Föregående telefonsamtal lät så här:
-Skulle du kunna kolla upp leveranstiden på den?
-Mmm, (tvekande svar)
-Och återkomma till mig? (Eftersom jag själv har varit tvungen att ringa för att få mitt besked gången tidigare då de glömt att ringa upp.)
-Nja, vi är väldigt kort om folk i dag...
-Ok, men du kanske kan ringa mig i morgon då?
-Jaa? (Tveksamt igen men dock ett positivt svar men fick verkligen höra att jag var otroligt jobbig som ställde "sådana krav.")
Samtalet avslutades och dagarna gick tills tålamodet tillslut rann ut och jag ringde själv igen en vecka senare.
Tack och lov svarade rätt person i telefonen den sista gången och han lyckade lösa det förra personen omöjligen kunde göra: ordna fram en annan likvärdig produkt och det samma dag. Jag är lika nöjd med mitt inköp som med att han med ett leende fixade problemet för mig.
Jag funderar lite över det här med tröstätning och vad det egentligen beror på. Är det bara ett fysiskt behov som vi fyller när serotoninnivån är låg eller är det också en förklädd ursäkt?
Det jag med säkerhet kan säga är att jag själv använde motgångar som en anledning att frossa loss ordentligt, det var ju synd om mig och då var det liksom ok att sätta i mig ofantliga mängder socker utan den vanliga bismaken av dåligt samvete. Samma sak vid firanden. Ni ska bara veta vilka underliga saker som kan behöva firas en vanlig tisdag för att hålla samvetskvalen i schack...
Se bara på avokadon! 
.jpg)
Jag är verkligen barnsligt förtjust i perfekt mogen avokado. Den mjuka och samtidigt fräscha smaken, mmm!
Det får nog bli en laxsallad med avokado och valnötter till lunch i dag. Vad äter ni?
Jag fick ett mail från Bertil ang kostdebatten. Jag vill förtydliga att jag förstår Annikas frustration.
"Jag läste på din blogg om den infekterade debatten och vill gärna försöka ge dig min syn på saken.
Vi är förmodligen helt överens om vilka effekter våra kostval kan ha på vår hälsa. Jag är säker på att högt blodsocker och därav följande stort insulinpåslag i långa loppet ger upphov till diverse sjukliga påslag i våra kroppar. Vilka påslag det blir tror jag, precis som du, varierar från individ till individ. Vissa blir tjocka, andra får diabetes och andra åter får cancer eller kanske hjärtkärlsjukdom o.s.v. vissa får en släng av alla de här problemen. Vad det blir beror säkert på våra gener/anlag.
Vi som provat på LCHF och fått stora hälsovinster av detta har ofta varit rätt illa ute och ofta kommit till sjukvården för att få hjälp med våra problem. De som då har haft till uppgift att lösa problemen har alla pekat i samma riktning och med förskräckliga resultat. De starkaste av oss har i vissa fall lyckats följa råden till punkt och pricka och efter kanske år av närmast svält kunnat nå ner till sin normalvikt, det har alltid handlat om att gå ner i vikt. Därefter har det vänt och vi har fått se hur allt varit förgäves. Alla går upp i vikt igen, de flesta till ännu högre vikt än före bantningen.
När vi nu börjar inse att det finns ett bra alternativ och när vi börjar inse att detta alternativ varit känt jättelänge så börjar man ju undrar om det ligger några dolda motiv bakom de officiella kostråden. Kan det vara så att alla dessa smala kostrådgivare i hemlighet äter rätt mat samtidigt som dom råder oss andra loosers att käka kolhydrater?
Jag har varit tjock i hela mitt liv med avbrott i varierande längd av hårdbantning men mesta delen av mitt liv har jag haft ett BMI över 35. Självklart har jag varit besviken på mig själv för att jag haft dålig självdisciplin, jag ju faktiskt verkligen försökt göra som dietisten och läkaren sa, men misslyckats.
När vi nu ser att lchf fungerar fantastiskt i alla avseenden både på hälsan och vikten, på humöret och energin, vill vi självklart dela med oss till alla vi möter. Till våra vänner som många är överviktiga, sjuka, fått diabetes och kanske käkar blodtryckssänkare och statiner, till alla dessa vill vi ge rådet – byt kost!
Men vad händer? Vart vi än vänder oss står en dietist, en diabetessköterska, en allmänläkare, en bantningsprofessor, en tv-reporter o.s.v. i vägen och säger nej, nej, nej så får man inte göra. Man måste följa våra råd.
Du som är vuxen kan ju käka som du vill det är på din egen risk, kom bara inte sen och säg att vi inte varnade dig. Men dina barn har vi i alla fall grepp om och kan mata med lättmargarin och lättmjölk och bröd och pasta.
Och dina gamla föräldrar som nu sitter på hemmet kan vi också bestämma över.
Och du som blivit sjuk ska passa dig djävligt noga, för gör du inte som vi bestämmer så får du ställa dig längst bak i kön.
Och du som är tjock ska inte ha någon livförsäkring och om du är tjock ska vi hålla extra koll på dina barn för dom bär problemet inom sig, passa dig djävligt noga…
Och Anna J.D. här någonstans börjar anledningen till att somliga av oss blir så väldigt frustrerade.
Vi vet att ju fortare lchf blir accepterat desto fortare vänder den hemska utvecklingen av stigande siffror för övervikt och andra kostberoende sjukdomar.
Vi vet att med lchf kommer kostnaderna för sjukvården att sjunka så att våra skattepengar kommer att räcka till rädda många fler som verkligen behöver vård.
Vi vet att hela diabetesbehandlingen kommer att minska till ett minimum.
Vi vet också att de tonvis med pengar som nu går rätt ner i fickorna på Livsmedelsindustrins- och Läkemedelsindustrins aktieägare i stället kan användas till bättre sjukvård, äldrevård och skola.
Och Anna J.D. här någonstans inser man att varje gång en höjdare tillåts sitta i tv och tvärsäkert säga att du säkert hade gått ner dina 54 kg på en diet av hallonbåtar så stoppar utvecklingen mot bättre kostråd av i några dagar.
Då är det ytterligare några som tvekar att ta steget över till en kost som kanske i slutändan ger dom en besvärsfri ålderdom i stället för att hamna i diabetesens naturalförlopp med jättekostnader för vår samhälle.
Det är därför Annika Dahlqvist blir så helvetes förbannad!
Mvh
Bertil"
Tack Jens Linder för en nyktert inlägg i den lite infekterade debatten om vílken kost som är bäst för människan.
Jag har ibland lite svårt att förstå den hätska stämmningen och smutskastningen av den andras sidans matval. Det verkar mer handla om vem som har rätt än vad vi faktisk mår bra av. Jag tror absolut att den utimala fördelningen mellan råvarorna skiljer sig från människa till människa och den ni läser i bloggen är min. För nästa person kan den se annorlunda ut men det innebär inte att min är mindre rätt för det.
Anekdotiska bevis är inte mycket värt i forskarvärlden men mina 54 förlorade kilon och en total likgiltighet inför socker smäller rätt högt i min egen lilla värld.
Kan man starta dagen på ett bättre sätt än att bli stilla väckt av en len liten barnhand på sin kind och sedan känna den ljuvliga doften av kaffe sprida sig in till sovrummet?
I dag fick jag en oförväntad ledig stund mellan hemmet och arbetsdagen och tänkte nyttja den till att ta mig en promenad i solen på väg till jobbet. Jag älskar att gå genom stan, lyssna på morgonbruset och kika på människorna som rusar förbi i sina egna liv.
Helgens äventyr är över och nu är det rätt skönt att komma hem. Till makens varma, välkomnande famn och till barnens bus och berättelser om vad deras helg innehållit. Med mig hem har jag massor av ny kunskap från de fantastiska föreläsarna och trevliga upplevelser i form av träffar med både bloggläsare och barndomskamrater, underbart roligt!
Alla föreläsningarna var väldigt intressanta men i synnerhet tyckte jag att föreläsningen av Bitten Jonson grep tag i mig då hon talade om sockerberoende. Den påminde mig om hur fruktansvärt det faktiskt var då för drygt två år sedan och jag ryste av lättnad över att den perioden av mitt liv är över. Jag håller dock med henne om att beroendet är kroniskt och att det kommer att krävas rätt kost och inställning av mig för resten av mitt liv för att fortsätta vara så här framgångsrik i kampen mot sockret.
Andreas var lika bra som sist, Annika hade mer att säga än tid till det, Litsfelts egen diabetesresa var oerhört inspirerande, Frank Nilsson talade om träning, något jag velat höra mer om, och Skaldemans föreläsning var lika unik och full av humor som honom!
I bagaget har jag också två nyinköpta böcker:
.jpg)
Snart kommer också Sten Sture Skaldemans receptbok, den ser jag fram mot och efter sommaren så kommer det att finnas ytterligare lågkolhydratskosts-kokbok på marknaden...
Den här helgen har jag väntat med andakt på.
Inte nog med att den innehåller kostkonferansen i Västerås i morgon, den kommer också ge mig flera dagar på tu man hand med mamma, inte så vanligt förekommande när man bor 50 mil i från varandra och jag kommer dessutom, som grädde på blomkålsmoset, få träffa två barndomskamrater som jag inte sett på en sisådär 10-15 år.
Det ska bli så vansinnigt roligt!
Men först, och lika viktigt: Flera ljuvliga timmar på tåget, ensam, i lugn och ro... Ahhh!
Jag har gått ner ännu ett halvkilo. 83 jämt nu. Det firar jag med att visa ytterligare en sommardröm jag fått från Kurviga.
Hm... Gnällde inte jag om att jag har mycket att göra? Bah, jämfört med den som har sytt på alla de där pärlorna är det småpotatis!
Dagens Medicin delar varje år ut priset Guldskalpellen till årets förnyare inom sjukvården och bland de 28 nominerade finns Andreas Eenfeldt och Annika Dahlkvist.
Förutom att det är ära personligen för dem så är det också ett steg i erkännandet av den kost de rekomenderar. Andreas tror att de ännu är för kontroversiella för att ha en chans på priset men vi andra tackar för vinsten vi redan erhållit genom deras idoga arbete!
Motioveringarna:
Nominerad: Annika Dahlqvist, specialist i allmänmedicin, Njurunda.
Projekt: Arbete för att förändra kostråd för överviktiga och diabetiker.
Motivering: Annika Dahlqvist nomineras för sin kamp för att ändra kostråden för överviktiga och diabetiker. Hon har genom sitt bloggande nått ut till människor i hela landet och ifrågasatt de gängse fettsnåla kostråden. För patienternas bästa har hon satt sin läkarlegitimation på spel, men friades till sist av Socialstyrelsen för sina rekommendationer av lågkolhydratkost i samråd med patienten.
Nominerad: Andreas Eenfeldt.
Projekt: Kostdoktorn, Karlstad.
Motivering: Genom att förstå vilken föda vi människor är avsedda att äta och vilken hälsa som rätt föda kan ge har läkaren Andreas Eenfeldt skapat en populär hälsoblogg på www.kostdoktorn.se. Han har noggrant skapat massvis med dokument som lästs av hundratusentals svenskar. Han har genom detta, enligt nomineringen, hjälpt tusentals människor till ökad livskvalitet och hälsa och troligen också sparat åtskilliga skattekronor.
Eftersom jag just nu försöker hinna med 4 olika jobb samtidigt: på Synsam, bloggen, den kommande boken och reklamuppdrag med tårtorna så har jag har köpt mig lite samvetstid mer barnen genom att ta ut ett par dagar semester och internsivajobba så jag slipper sitta hela kvällarna framöver.
(Hur det nu kan kallas semester när jag jobbar mer än någonsin?! Känns som jag gjort en tankevurpa någonstans?!)
Nåja, jag ser verkligen fram mot helgen, på Kostkonferansen och de 6 timmarna jag kommer spendera på tåget. Jag har köpt en ny bok, ahhhh, vilken lyx att få läsa i lugn och ro!
Nu väntar frukosten.
.jpg)
2 kokta ägg och en coleslaw som jag gör på vitkål, morot, creme fraiche och lite majonäs, dijonsenap, vitlök, svartpeppar och lite salt
Kidsen lekte så snällt inne på Stellas rum i morse att jag tog tillfället i akt och klev in i min egna lilla värld en stund. På med hörlurarna och mina favoritlåtar på hög volym och sedan var det omöjligt att vara still... Tanken på en dusch känns senare väldigt lockande så uppbarligen gjorde det gott för både själen och kroppen.
Köttfärsbiffarna från lunchen gör fortfarande gott i magen och strax ska jag visa Sockersött-läsarna hur man gör busenkla rosor i sockerpasta.
Dekorera med en klick citronmajonäs och ett par minitomater så har du en snabbfrukost som gör både insidan och utsidan av magen glad!
Jag tror faktiskt, trots att det sitter lite hårt att erkänna det, att EMD är våra här i det Jacobssonska hemmet. Det är svårt att sitta still till det bidraget och det är väl egentligen det enda kriterie som behöver uppfyllas för att jag ska gilla en låt ;) Jag önskar att jag kunde ge er ett kreddigare val en vad sjutton, jag skyller det på åldern... Men är det inte ganska bra (-för att vara melodifestival-) låtar över lag i år?
Vem/vilka är era favoriter?
God kväll alla härliga!
Tack för för alla svar som redan har ramlat in till tävligen, det är så roligt att få lära känna er lite till så fortsätt svara! Era svar sprider entausiasmen vidare!
Just nu sitter jag och gör marsipanrosor, ca 50 ska det bli innan jag är klar så här vid elva på en fredag kväll. Tack och lov för mitt glas av Roodeberg och den vackre mannen brevid mig i soffan, helgen är trots allt här!
Mina underbara medresenärer!
Tack för att ni delar vägen från 137kg med mig! Tack för alla erfarenheter vi utbytt och glädjen vi tillsammans sprider. Nu är det dags att fira!
Jag vill dela med mig tillbaka. Av en dos självkänsla, självförtroende och hälsa, jag ber bara om ännu ett utbyte av tankar innan:
-Berätta om något som gör dig stolt över att vara du.
-Ett klädesplagg du längtat/längtar efter att bära men som du inte hittat i rätt storlek eller snitt.
-Motivationen som gör att träningen blir av för just dig.
Bland er som svarar innan den sista mars lottar jag ut ett paket innehållande ett sommarklädeskit i din egen storlek från Kurviga, Caroline Nilssons "träna på 17 minuter" och så min bok med en personlig hälsning.
Sponsorer:
Vissa morgonar innebär en ständig kamp innan man kommer iväg. Påklädningen av alla tjocka vinterkläder görs och görs om eftersom 4-åringen inte tycker att de kom på i rätt ordning och det letas mössor som 2 åringen gömt i leksaksbacken. Ägg slängs på golvet och mjölken spills ut, helst på ett ställe där det ligger en matta... Ja ni, vet den typiska vardagen i en barnfamilj.
För några dagar sedan bestämde jag mig för att sluta bli irriterad på barnen över sådant eftersom det bara spelar på mina nerver när jag är stressad själv vilket inte är deras fel. Hittills går det bra och mössan kunde igår plötsligt sättas på av mig samtidigt som jackan sattes på av lilla fröken, ett framsteg som naturligtvis beror till att jag är lugnare själv.
Det kan bli en fin-fin cirkel av det här!
I dag blev det lite kylskåprensning till lunch och det blev en ovanligt lyckad sådan! Ingen bild i dag tyvärr men den kommer att göras igen så jag får passa på nästa gång istället.
Jag täckte botten på en stor ugnsform med frysta blandade grönsaker och lät dem tina i ugnen medan den värmes upp till 200grader.
Under tiden strimlade jag en kasslerbit och vispade sedan ihop 6 ägg med 3 dl grädde och en msk dinkelmjöl. Blandningen kryddades med 2 klyftor pressad vitlök, 1 msk torkade oregano, 1 tsk salt, ½ dl chilisås och 1 krm cayennepeppar. När ugnen var varm var grönsakerna tinade så då strösslade jag över kasslern och hällde på äggblandningen.
Lådan fick grädda i 20 minuter innan jag täckte över den med alumiumfolie och gav den en kvart till i värmen.
Eller av personlighet?
Utanför dörren står en ny syn på kosten och de som redan vågat glänta på dörren, kanske till och med välkomnat det nya och själv känt fördelarna anklagas gärna för att vara fanatisk, ibland till och med sektmedlem... Jag kan inte minnas att jag någonsin blev anklagad för det när jag var med i viktväktarna trots att jag då pratade vitt och brett om fettets farlighet?
Är det verkligen någon som på fullaste allvar tror att en kost som jämnar till blodsockerkurvorna och håller den på en låg nivå gör en extra arg?! Att om de bara åt lite mer kolhydrater så skulle det minsann inte hoppa grodor ur ur munnen på dessa människor?
Det finns små människor som känner sig trygga bakom sin datorskärm, som använder internet för att göra sig av med lite obekväma känslor och min egen blogg berättar snabbt att det finns sådan människor på båda sidor om den där dörren. Det har ingenting med vad de äter att göra.
Så var vi där igen, trassel med bloggen...
Nåja, till roligare saker. Har ni lågkolhydrat/högfettskostare sett att det kommit en nya sida?: LCHF-recept. Min gissning är att den med tiden kommer att bli riktigt välfylld och bra informationskälla.
Jag har också lagt upp en annan LCHF-länk till en sida på kolhydrater i Fokus där Mikael Jansson ger svar på vanliga frågor om LCHF. T.ex.: Kan man verkligen gå ner i vikt av att äta fett?
Alltså, jag vill inte låta tråkig eller korkad eller ens diskriminerande. Men är det inte uppmuntrande att bli tjock om det finns snygga kläder för tjocka? Alltså, om man inte hittar kläder i sin storlek, då måste man ju förstå att det är något fel, att man är överviktig och måste göra något åt det. Finns det då kläder för överviktiga då blir det liksom "okej" att vara överviktig.... Eller är det bara jag som är helt från vettet nu?
/Ia
Anledningen till det är att jag jag vet hur mycket självrespekt man kan tappa av att bli tjock och hur viktigt det är att återvinna den. Det är jäkligt skönt att få tillgång till sitt bästa jag oavsett grundförutsättningarna.
Att det kommer mer vackra kläder för kurviga kvinnor kommer inte göra oss fetare, snarare tvärtom. Med självrespekten kommer också styrka. Styrka och mod att förändra det som är fel i våra liv.
Så fortfarande: Hurra!
Ni som har hängt med ett tag vet hur irriterad jag har varit på det usla klädsortimentet för kvinnor med kurvor. De flesta plaggen i plussortimenten skriker verkligen: Göm dig, syns inte, du är inte värd en plats i ljuset!
De vackra kurvorna glöms bort i iverna att dölja de mindre tilldragande och det är väldigt tråkigt. Det är inte underligt att många överviktiga kommer hem från en misslyckad shoppingtur och tar ännu en bulle...
Så när det damp ner ett mail i inboxen som berättade om www.kurviga.com blev jag oerhört glad. Alexandra Öfverman låter oss hylla de kurvor vi har och ett paket som ska klä just mina är på väg hem, jag är oerhört nyfiken och ni ska självklart få se reultatet!
"Målet med Kurviga för mig har varit att se fler stolta kurviga tjejer som vågar klä sig kvinnligt och snyggt."
Hurra, säger jag!
"Tack för alla bra recept, min tur att lämna ett tips! Turkisk youghurt, vaniljpulver och kakao. Detta blanda jag till i god tid så att youghurten får smak och sedan blandar jag i keso när jag ska äta. Fantastiskt gott för alla chokladälskare!
/Jack"
Jo, man ska inte ropa hej innan man är över den...
Eller så ska man inte reta småförkylningar för då blir de arga och växer till monster.
Nåt utav det.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)