Jag minns att jag gick igenom veckan med ett förvånat leende på läpparna. Jag väntade på huvudvärken, på mattheten som sades kunde komma och framför allt: Jag väntade på abstinensen. Suget efter socker. Det där fruktansvärt starka suget som alltid varit närvarande. Klart att det måste komma? För det måste det väl?
Dagarna gick och jag blev bara mer och mer fylld av ernergi och lycka. Shit, jag klarade en dag till! Vilket iofs egentligen inte alls borde förvånat mig, dagarna ägnades mest åt att äta tyckte jag och det var riktigt god mat jag åt! Lite misstänksam var jag mot att hälla tre dl grädde i köttgrytan men jag minskade över två kilo den där första veckan. (Och de nästkommande med och så fortsatte det länge!)
Jag slapp huvudvärken, blev bara piggare och piggare, kände mig som att min energi hade kunnat driva en mindre stad! Det enda som ororade mig var rädlan för suget. Jag var tvungen att slåss mot de demonerna i huvudet ett tag. Det var en sorg att ge upp många av de gamla vanorna. Allt hade ju förstås inte varit jobbigt med den sockerrika kosten. Kunde sakna tex att fika med tjejerna för den mysiga känslans skull men aktade mig noga för sådana situationer i början, ville inte utsätta mig för frestelser innan jag säkert visste att jag skulle klara av dem. Jag var nog en smula överbeskyddande faktiskt för fysiskt försvann de jobbiga känslorna direkt. Det gjorde mig både lycklig och arg. Arg för att jag tyckte att det var så lätt! Varför hade jag aldrig provat tidigare?!!
Minns att jag började dagarna med ägg och bacon, oftast i omelettform och med en kålsallad till:Mammas special, samma frukost som hon ätit det senaste året ínnan mig. Det som fungerade för henne, fungerade lika bra för mig. Jag var mätt och nöjd. Ändå fyllde jag på lite med ett litet mellanmål på både förmiddagen och eftermiddagen. För att vara på den säkra sidan, hela tiden. Jag var livrädd för att förlora den här nya känslan.
Jag var nöjd, inte längre sugen på "något" odefinerbart hela tiden och inte heller proppmätt. De var mina tidgare standardlägen, både lika hemska.
Nöjd.
Underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar