Kan man bli av med den?
Jag hade en period i sena tonåren då jag plötsligt blev oerhört självmedveten.
Gick jag över torget och hörde någon skratta, ja då var det högst troligt att de skrattade åt mig. I ett samtal var jag med fokuserad på det JAG pratade om och skulle säga härnäst än att lyssna på den andra människan, jag ville ju inte säga något dumt, ville vara intressant.
Alla komplimanger togs emot med en smula misstänksamhet och kunde en mening på något sätt tolkas negativt så gjorde jag det.
Det är fruktansvärt jobbigt att leva med misstro och en dag bestämde jag mig för att sluta med det.
Ja, bara så där. Jag bestämde mig för att våga tro på det goda i människor, åtminstånde tills de bevisade motsatsen, och det hjälpte verkligen.
JAG skrattade ju inte högt och rått åt männsikor när de gick över torget. JAG gav ju mina ärligt menade komplimanger direkt från hjärtat.
Varför skulle inte andra göra det? Och OM de nu var så elaka som jag tidigare trott, skulle det inte säga mer om dem än om mig?
Livet är lättare nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar