Vi är rätt usla på det i allmänhet i Sverige. Eller kanske inte egentligen? Vi tänker nog väldigt mycket gott om folk men vi är däremot dåliga på att öppna munnen och låta den mottagaren höra det. Jag undrar lite vad det beror på? Inte missunnsamhet väl? Det känns mer som att det finns en allmän oro för hur komplimangen ska uppfattas. För inställsam eller rent av ironisk?! Men om någon annan är först och tar risken så följer gärna fler i sällskapet med på banan:
-Vad fin du är i den där färgen!
-Ja, jag tänkte också det när jag såg dig!
Ja, men så säg det då! Spontant, när du känner det, så kan det inte bli fel. Tänk efter, hur ofta har du själv tagit en ärligt menad komplimang på fel sätt?! För de allra flesta människorna lyser det säkerligen bara upp deras dag och så sprider de automatiskt vidare lite av den värmen sedan. I dagens regnväder kan vi behöva lite ljus och värme...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar