Och varför har jag ingen aning om hur jag slår på den själv?
I går på vägen hem fick benen en sådan fart att jag blev lite orolig att jag plötligt blivit övertagen av en poltergiest som i sitt tidigare liv på jorden fullkomligt älskat maratonlopp. När jag avfärdat den tanken som rätt orimlig så blev jag alldeles upprymd, det kändes som att jag hade kunnat fortsätta gå i det tempot precis hur länge som helst. Jag uppskattade det till att jag åtminstone skulle ha hunnit ett par varv runt ekvatorn innan energin borde ha tagit slut?
Nu hann jag aldrig testa tesen, familjen väntade ju hemma och att få godnattkram av mina sömniga barn med rosiga kinder och rufsigt hår slår allt annat.
Ekvatorn får vänta till nästa anfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar