Kan jag skylla min övervikt på något?

Mer än sockret och hur jag reagerar på det?

Jag tror faktiskt inte att jag är en av de emotionella ätarna, jag använder inte mat för att döva känslor. Det handlar mer om fysik i mitt fall.

Jag har tidiga minnen av hur jag gick till skafferiet och luktade på farinsockret, hur ljuvligt det doftade och vilken lockelse det var att veta att det fanns där, nära. När jag var stor nog att få tugga tuggummi doppade jag det i sockret, om och om igen och njöt av knastrandet mellan tänderna.

Senare, under tidig tonår kunde jag äta frysta bullar, gärna en hel påse, den sista brukade ju i alla fall ha hunnit tina och fått smak...

Jag var smal fram till efter nian då missbruket övergick till beroende. Jag flyttade hemifrån för att gå en utbildning 20 mil bort och jag behövde inte längre bry mig om att försöka dölja hur mycket jag åt, där skenade det iväg, både ätandet och vikten.

Det var 4 dagar kvar till studiebidrag och 100kr kvar i plånboken. Visst hade det varit smart att köpa mat? Men icke, jag gick till två olika affärer och köpte smågodis för 50r på den ena och kakor för 50kr på den andra. Det skedde inte bara en gång, det här bunkrandet blev rutin i slutet av varje månad.

Jag var sååå rädd att bli utan socker.