Vart tog det vägen?

Suget efter socker som funnits där i så många år.

Få se nu, jag är 31 och jag tror att beroendet startade när jag var runt 16 och flyttade hemifrån. Det är halva mitt liv! Hur kan det bara försvinna? Är lite rädd att det ligger och lurar någonstans, långt inne i min kropp. För inte kan det väl vara så att det här som styrt mig så länge verkligen kan vara en passerad period av mitt liv? Jooo, det kan det. Och det ska det vara.

Jag trodde att det skulle vara så svårt, för att inte säga omöjligt eller åtmistånde som en Mount everestklättring att ta sig igenom till andra sidan avvänjningen. Jag inbillade mig att varje dag skulle vara en kamp, till och med en plåga om jag inte fick mina snabba kolhydrater. Nu sitter jag här, åt middag vid 18.30 och har inte haft en tanke på att äta något mer. För tre månader skulle jag suttit som på nålar, rastlös och sugen med en energinivå som med nöd och näppe skulle ha tagit mig till kylskåpet.

Det är nästa bonus med att äta enligt Gi för mig: Jag har fått energi som bara överträffas av min 2,5-åring! Jag funderar inte längre på om jag ska sätta på en tvätt eller dammsuga, jag bara gör, utan en tanke på att det ska vara jobbigt eller trist. Att komma hit tog inte tre månader, jag var snarare här på dag tre. All denna oro, på gränsen till ångest, skulle jag kunna leva utan socker, heeelt onödvändig!

Jag förstår Carola som vill frälsa hela världen till sin tro. Fanns det en GI-kyrka hade jag varit högsta hönset i prediksstolen...